Om mitt 2000-tal

Årskrönika 2009

Mitt bröllop

Egentligen så tänkte jag skriva så mycket mer

Tiden som personlig assistent

Vi och de där andra

Om tjejkompisar

Om viktnojan

En gång för några år sen (jag tror att det var vår första påsk ihop) fick jag ett stort pappersägg av O., vilket gjorde mig överlycklig. Jag kände mig verkligen som om jag var fem år igen. På riktigt. Dels för att det var så fint, dels för att det var första gången nån gav mig ett pappersägg i present och dels för att jag är godisråtta som få. Det bästa med det hela var att O. köpte fyra kilo godis och fyllde på ägget så fort det blev tomt.

1. Jag ser mig själv som optimist, fast det är jag nog inte alls.

2. Jag pratar fyra språk. Önskar att jag var lika bra på estniska nu som för sju år sen.

3. Jag är ingen shopaholic. Shoppar alldeles för sällan nuförtiden. Kan faktiskt säga att jag har allt jag behöver. Riktigt skönt!

4. Jag har inga syskon och har aldrig saknat det.

5. För några år sen hade jag en näspiercing och tyckte att den var ursnygg. Det var den inte.

6. Jag avskyr långa naglar, rosa (världens fulaste färg!), uttrycket ”lilla gumman”, rökelser… Listan är ganska lång egentligen. (Nån gång ska jag skriva ett inlägg om ord som jag tycker borde förbjudas i svenska språket. Som framstjärt. Ja, det finns många vidriga ord.)

7. Jag blir väldigt lätt provocerad.

Utmaningen går vidare till Smäm, Fifi, Aenigma, Lady Thirty och Art by Tina.

(Bild)

Det är mindre än två dagar kvar tills vi åker till Tallinn och hälsar på mina föräldrar, min lilla farmor och hunden! Vad kul det ska bli! Jag har inte träffat min familj på ett år. Det är helt sjukt egentligen, vi borde verkligen träffas oftare. Saknar dem så fruktansvärt mycket.

Så idag har jag gått på stan och köpt små presenter åt allihopa: ost, holländska våfflor och godis som inte finns i Estland. Har varit på De Kaaskammer, en av de bästa ostbutikerna här i stan. Jag blir alltid lite försvirrad där och har svårt att bestämma mig, men idag gick det förvånansvärt smidigt.

Längtar!

(Wikipedia)

Av nån anledning tycker jag att djurprogram är det tråkigaste som finns, men jag har faktiskt ett favoritdjur. (Bilden ovan) Varje gång jag ser dessa fina varelser känner jag mig som om jag var fem år igen. På riktigt. Det är nästan så att jag börjar gråta av förtjusning bara jag ser dem. Dessutom heter de så underbart fint på mitt modersmål. (Суслики) Ja, nu vet ni det.

Egentligen så tycker jag att det är skittråkigt att färga håret, speciellt att färga det svart. Det tar så lång tid och sen tar det ännu längre tid att fixa badrummet, badkaret och allt annat runt om kring. Idag råkade jag förstöra vår vita badrumsmatta och toalettsitsen.  Den är nu allt annat än vit och det går inte att göra nånting åt det. Kanske köpa en ny toalettsits?

Men riktigt svart blev det iaf. Svart=fint.

(Bild)

Jag är lite trött på Trados. Ingen självdisciplin idag alltså. I stället för att fortsätta med min artikel hamnade jag här. ↓

”Hemmafru är en gift kvinna som regelbundet utför någon form av värdeskapande aktivitet i hemmet, istället för att förvärvsarbeta. Arbetsuppgifterna omfattar i första hand barnomsorg och hushållsarbete.

En hemmafru sköter vanligen ett hushåll som omfattar minst två personer. Hemmafruns medverkan till hushållets välstånd är jämförbar med det en förvärvsinkomsttagare bidrar med.

En man med samma arbetsuppgifter som en hemmafru kallas ibland för hemmaman, men detta kan även uppfattas nedsättande.

Lyxhustru är en gift kvinna som inte arbetar vare sig i hemmet eller genom förvärvsarbete; det är således något helt annat än en hemmafru.”

Satt och garvade för mig själv. Det vore skönt att ha ett jobb. (Snart förhoppningsvis!)

(#)

Min söndag var inte alls dum. Jag var hemma, kollade på dumburken, drack en massa te och läste. Upptäckte en sjukt rolig blogg, som fick mig att tänka på en tjej som jag pluggade tillsammans med i Stockholm och mina tjejkompisar överhuvudtaget. Hon hade samma namn som tjejen i bloggen och det kändes som att det kunde lika gärna varit hon. (Så klart, inte.)  Men hon, som jag pluggade med var så kul och schyst och vi kom så bra överens. (!) Jag har inte så många tjejkompisar, har aldrig haft.

När jag bodde i en studentlägenhet i Danderyd, umgicks jag inte speciellt mycket med mina grannar. (De flesta var tjejer, i början iaf.) Jag orkade inte. De tyckte säkert att jag var konstig och inte speciellt trevlig. Dessutom trodde de att jag snodde deras mat. (En granne sa det till mig en gång.) Först blev jag ledsen, sen sket jag i det. Jag bodde där tre år.

I början ansträngde jag mig dock ändå, hängde med ut nån gång och så. En gång var vi på Laroy. Herregud. Vi var säkert 7 tjejer. Jag kände mig som ett ufo mest hela tiden. Det var så mycket snack om hur folk såg ut och så skulle man gå på toaletten tillsammans. Fy fan vad äckligt. Jag stannade en halvtimme, sen drog jag hem.

Första dagen på Sopis. Vi är 30 pers, 26 tjejer: 24 svenska och 2 svartskallar (jag och M.) Vi kör den där dumma namnleken. Sen delas man upp i par för att ”intervjua” varandra, alltså berätta om sig själv och så. Sen skulle man berätta om sin ”kompis” inför klassen. Min ”kompis” missförstår mig och berättar helt fel. Jag blir skitirriterad. Klara. Dags att gå hem. Jag, M. och några till går längs Sveavägen och småpratar om allt möjligt, mest studier och så. Bla bla bla. M. och jag får en fråga: ”Men… hur känns det tjejer? Det där med akademiskt språk… kommer ni klara av att läsa på den nivån?” Alltså nåt sånt. Jag blir skitirriterad. Säger att jag har pluggat på universitetet förut och lagrar det där i minnet.

Vi läser psykologi, får en gruppuppgift (endast tjejer i gruppen) att göra ett experiment på en offentlig plats. Ska inte gå in på detaljerna. Kan bara säga att det handlar om genus, etnicitet och klass. Två personer skulle vara med, andra skulle observera. Nu kommer det roligaste. Gissa vem som skulle genomföra det där och varför. Får dessutom en skitdum kommentar från en av tjejerna ang. min ”dialekt”. Jag vägrar. Dagen är förstörd.

Jag och J. – en tjej som var min bästa kompis i 16 år. Bästabästabästabästa. Sen blev hon avundsjuk och allting blev förstört. Nu ringer vi varandra två gånger om året. Hon ringer när jag fyller år och tvärtom. Och så nån mer gång.

Sen har jag två tjejkompisar i Stockholm, en i Danmark och en som bor i Estland. Jag är så glad att de finns.

(#) En skitgammal suddig bild på M., M. och mig.