2010 20/01

Om viktnojan

Jag har ingen! Nu.

När jag bodde i Stockholm (framför allt på den tiden då jag var singel) bantade jag regelbundet, vägde mig varje morgon och hade en stegräknare som alltid hängde med. Jag vägde precis lika mycket som jag gör nu. Men av nån konstig anledning tyckte jag att jag inte passade i klänningar och hade alltid jeans på mig. Till och med på sommaren. Jag jobbade extra på hemtjänsten (kvällspatrull) och under varje pass gick jag drygt 10 km. Ändå tyckte jag att jag fick för lite motion. (Stegräknaren hängde med, så klart.) När jag jobbade på helgerna, åt jag endast en liten macka (utan smör! jag åt aldrig smör) till frukost innan jag åkte till jobbet, som var fysiskt tungt. Till lunch åt jag oftast nån soppa, som innehöll alldeles för lite kalorier. När jag drack drinkar, drack jag oftast vodka med Coca-cola Zero, eller Light. Och räknade och räknade och räknade jävla kalorier. Det kändes aldrig bra efter jag ätit upp en hel godispåse eller en påse chips. Ibland fastade jag också. En gång gjorde jag det i fyra dagar, jag åt inget alls, utan bara drack te och vatten. Samtidigt som jag pluggade och jobbade. Visst låter det helt sjukt?

Allting sitter tyvärr i ens eget huvud och har man dessutom ingen som säger till en hur fin man är, så är det nog ännu lättare att fastna i det där konstiga beteendet.

Det är då man ska skaffa sig nån rolig sysselsättning som får en att tänka på nånting annat förutom sitt utseende och sluta jämföra sig med de vidrigt smala tjejerna på gransiga omslag.

Det finns viktigare saker att tänka på. Allt det där är bara löjligt.

Nu älskar jag klänningar och har en hel massa! Och kan unna mig precis vad jag vill och inte tänker på varenda bit jag stoppar i mig.

hm

Min första blommiga klänning som jag skaffade i somras.

SNC16668

En klänning som jag köpte för drygt en månad sen.

SNC16745

Min favoritklänning som jag firade nyår i.

Similar Articles

9 kommentarer

Kommentera

CommentLuv badge

copyright 2008-2009 29 kvadrat